Min första kärlek om man inte räknar min linblonda granne Linus som jag var hopplöst förälskad i under hela låg och mellanstadiet hette Mattias. Han var ett år yngre än mig och vi var väldigt bra vänner innan vi helt plötsligt blev kära, på något sätt utvecklades vänskapen till kärlek och vi blev tillsammans, och han var min första riktiga pojkvän.
Det var första gången jag var kär på riktigt och det har visat sig vara en av få gånger jag varit kär överhuvudtaget. Han var så fin Mattias, med brut page och en busig uppsyn och full av galna upptåg och jag älskade honom av hela mitt 17 åriga hjärta. Vi umgicks mest hemma hos honom, såg på film eller låg i hans säng och myste, jag åkte buss till och från honom nästan varje kväll (mina föräldrar ville inte att jag skulle sova där). Vi skickade söta lappar till varandra och bedyrade att vi skulle älska varandra för alltid. Han var en riktig romantiker och köpte små söta saker och blommor åt mig och var verkligen fin emot mig.
Men som (nästan) alla 17-åringars kärkek så tog det en dag slut, tror vi var tillsammans i nästan två är men vi såg egentligen båda två slutet komma. Jag minns fortfarande den dagen vi gjorde slut, jag hade precis kommit från honom när han ringde mig och vi pratade lite och jag sa helt sonika att jag vet varför du ringer, och han sa som det var frågade om jag var ledsen och jag sa nej, för det var jag faktiskt inte, inte han heller. Det var klart att det var sorgligt att det var slut och vi sa naivt att vi kanske kommer bli tillsammans igen, om vi verkligen är den rätta för varandra. Men just då hade vi hade kommit så långt vi kunde komma tillsammans och det var dags att gå vidare.
Och vi fortsatte faktiskt att vara vänner efter det också och vi är vänner än idag.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar